Ännu en intensiv arbetsvecka är tillryggalagd. Reflekterar över den där jag sitter på ett tåg på väg att besöka en vän i hennes nya fritidshus. Landskapet fladdrar förbi utanför tågfönstret och solen bländar mig en aning där jag sitter med min skrivbok, min alldeles speciella vackra skrivbok, avsedd för tankar, stora som små.
Veckan har bestått av ömsom vin och ömsom vatten. Lustfyllda arbetsuppgifter som tyvärr skjutits åt siden lite för länge och i det närmaste blivit till surdegar. Men när jag så fick skärma av mig en hel arbetsdag och sitta ner för att skriva, så var känslan av surdeg borta och jag njöt av att få jobba med orden, texten. Det är detta med skrivandet jag tycker bäst om med mitt arbete, att leka med ord och att ge röst för tankar och forskningsresultat, reflektera över samhället och livet i största allmänhet. Här vävs min lust ihop med mitt yrkesval, jag känner mig då priviligierad.
Det som däremot suger energi är när människor far illa på grund av andras oreflekterade agerande. Jag väljer att skriva oreflekterade och inte själviskhet eller dumdristighet. Detta trotts att några händelser under veckan fått mitt topplock att brinna. Ilskan som gör mig till den där frustande draken. Dalai Lama ska ha sagt:
Även om du kanske inte alltid kan undvika svåra situationer kan du ändra i vilken utsträckning du låter dig drabbas av dem genom det sätt på vilket du väljer att hantera svåra situationer
Det låter så förnuftigt, i det närmaste snusförnuftigt, rent av provocerande stundtals. När oförrätternas oförrätt väcker draken i mig och jag drar på mig min rustning för att gå till attack. Elden sprutar, ibland i rena okvädningar, blir en brutalärlig krigare som kastar eldklot omkring mig. Det som händer är att jag inte bara bränner ner marken runt orättvisan utan också marken jag står på, tömmer mig fullständigt på energi. Kan så vara att det vore bra att välja ett annat sätt att hantera sådana svåra situationer på.
Det har alltid funnits en intensitet i mitt liv, en intensitet i mig, det har rentav blivit en del av min identitet. Möjligen är det så att jag på en nivå trivs med det aktiva, ombytliga och händelserika (arbets)livet. Fast på ett annat plan är det just denna intensitet som jag bränner mig på. En Cornelis Vreeswijk strofen poppar upp i mitt huvud: Tomtebloss. Jag är som ett tomtebloss lättantändlig, brinner röd när den drabbar mig, min själ jag är som ett tomtebloss men ingen glöd är oändlig.
Sången har funnits med mig sedan någon gång i tjugoårsåldern och just efter denna vecka dyker den upp igen. Men tycker nog jag har blivit lite bättre på att hålla huvudet kallt när hela havet stormar runtomkring. Blivit bättre på att inte rycka ut i strid direkt utan kan idag behålla lugnet och stanna upp och ta det kallt, hantera situationen med lite bakåtlutad kyla, åtminstone i handling men inuti där kokar det.
På kvällen hos min vän sitter vi och pratar om livet, om det roliga och om det svåra. Här har jag min ventil numera, att prata av mig, primalprata, vi skrattar åt uttrycket. Vi är två amasoner som primalpratar och får ur oss det där som tär, trycker ner och eldar igång. Vänskap är så viktigt, vännerna är den familj jag själv valt. Vi ger varandra råd och tips och ett tips jag fick var att börja skriva en Jag bryr mig inte lista. En lista över sådant som jag egentligen inte bryr mig om, som jag inte behöver spilla min energi på. En lista som inte innebär att jag blir blasé och likgiltig inför orättvisor och oförrätter, utan som ger mig råg i ryggen att säga ifrån utan att spruta eld, ett sätt att hantera dessa människors agerande utan att jag berörs så hårt att jag får svårt att andas. För i ärlighetens namn så bryr jag mig lite för mycket över varför inställt för att stilla konstatera att det här inte är okej och då säger jag det. Hur det sedan tas emot, det bryr jag mig inte om.
