Den gånga veckan har jag funderat mycket på det här med prestation, duktighet och prestationskrav. Det är som en parasit som nästlats sig in överallt i var och varannan människa. Jag möter människor i såväl mitt vardagliga förvärv som inom yogavärlden som är trötta och slitna och känner skam inför sin bristande ork och förmåga. Prestationstankarna finns överallt och vi har en benägenhet att blint acceptera duktighetskraven som förmedlas från det att vi är små, genom skolgången in i arbetslivet, in i kärlekslivet och sovrummet. Vi fullkomligt överöses av information via (a)sociala media om hur vi kan utveckla oss själva, träna och äta oss smala, orka mer på jobbet och i sängen. Den sydkoreanske existensfilosofen Byung-Chul Han benämner detta digitala samhälle för Trötthetssamhället och Kompetenssamhället där han menar att tröttheten kommer av det gigantiska informationsutbudet i samklang med att vi ständigt drivs till förändring och anpassning. Vi ska vara flexibla, positiva, stresståliga och ständigt stäva efter att utveckla och utmana oss själva. Det saknas själ i detta samhälle menar Han som benämner vår tids människa Homo digitalis.
När jag började gå på yogaklasser kände jag mig stundtals stel, ovig, okunnig och inte minst osnygg. Som om jag skulle kunna sekvenser och asanas redan från början, som om yoga handlade om att visa upp sig; Kolla in mig vad duktig jag är. Viste att detta inte är yoga, men kunde liksom inte värja mig mot budskapet, känslan som en del yogaklasser gav. Därför valde jag att gå sporadiskt, mest för att få inspiration till de självkomponerade morgonpassen här hemma i vardagsrummet. Så fick jag tips av en vän att gå till en yogalärare i närheten av där jag bodde och där blev det något helt annat. Hon börjar nästan alltid varje yogapass med att deklamera att yoga inte är prestation, den lämnar vi utanför yogasalen och mattan. Yoga är en stund för sig själv, med sig själv, med hela sig själv, i sin kropp och med närvaro i tanken. Kanske var det först då jag egentligen begrep, på djupet, det centrala budskapet och innehållet i vad yoga bör vara. Ingen prestation, utan lust och en smula disciplin i forma av att hålla stillheten och ställningarna lite till, fram till sin gräns, aldrig någonsin över den egna gränsen. Det är ju först då som processen av gränsförskjutning påbörjas, som förändringen, transformationen uppstår.
Jag återkommer till hennes ord, hör hennes röst och finner dem så befriande och förlösande både på yogamattan och i min vardag. Lämna prestationen där hän, vara näravande i kroppen och i det jag för tillfället pysslar med. Utmana sinnet och kroppen inom det gyllene gränssnitten. Självklart förlorar jag mig titt som tätt där disciplinen av att vara gränssättande övergår i en disciplinering för att prestera lite mer, lite bättre. Det händer mest utanför yogamattan men ibland även där och det har också hänt i yogasalen som yogalärare. Kommer på mig själv med att utmana deltagarna på ett sätt som snarare är prestationsinriktat än uppmuntrande till att hålla sig inom sina gränser, på gränsen men inte över. Behöver påminna mig om att istället uppmuntra till att förlita sig på förmågan att sätta gränser, att yoga är en process, att varje asana kan brytas ner till olika nivåer. Påminna mig om att det tog ett år av så gott som daglig träning för att jag skulle kunna stå på huvudet, att huvudstående – Salamba sirsasana – var en högst personlig utmaning för att övervinna en livslång rädsla men också stark önskan om att kunna det. Att inte visa eller skryta om att jag kan det och inte heller visa upp den mer avancerade peacken i vissa av de asanas som jag har med i mina yogapass.
Yogakulturen, som den lite allt som oftast förmedlas på nätet, i tidningar och tyvärr också i vissa yogasalar är allt för snygg. Det är unga, vältränade kroppar som i linjen med vårt samtida västerländska skönhetsideal visar upp de mest avancerade positioner, iförda trendiga yogakläder efter senaste yogamodet. Kommersialismen har smugit sig in i och förgiftat vissa delar av yogan på ett sätt som går stick i stäv med hela grundtanken med yoga. Även jag har stundtals fallit offer för samtidens förgiftade budskap. Behöver nu backa, betrakta min egen yogapraktik, talet om min yogapraktik, stanna upp och reflektera över var jag är, vad jag gör och varför jag gör det. Våga utmana mig i att inte bara lägga upp de snygga bilderna här på min hemsida utan också de där min femtioplusmage syns sådan den är. Ta ett djupt andetag inför varje yogaklass jag ska hålla och påminna mig om orden YOGA ÄR INTE PRESTATION där vi ska kunna allt YOGA ÄR EN HELHET AV FYSISK RÖRESLE OCH MEDITATION DÄR VAR OCH EN YOGAR EFTER DESS FÖRMÅGA. Yoga kan utföras av alla kroppar, yogan är anpassningsbar och ska vara anpassningsbar efter kroppens förmåga.
Så här kommer nu några (o)snygga bilder där kroppen framstår så som den är, samt bilder på när det inte alltid går att komma in i den där utmanande ställningen. Håll till godo och tänk på att aldrig gå över din gräns vare sig i vardagslivet, kärlekslivet eller på yogamattan.
