I måndags kände jag hur andningen och därmed rösten började rossla. Hur det rispade i lungorna vid varje andetag. Hur tungt det var att andas, inte minst när jag gick uppför en liten backe på väg hem från arbetet. Tyngden och smärtan i bröstet ringlade sig under natten upp i tanken som blev mörk och dyster. Körde in på den där mörka självkritiska återvändsgränden och blev stående där i några dagar. Det blev mörkt och rörigt i tanken och andfått både bokstavligt och bildligt. Den inre demonen, han som stundtals är stor och kritisk mot min kropp och mitt varande växte sig stor och fyllde upp mitt väsen.
Inom psykologin talas det om överjaget, den där delen av vårt medvetande som granskar och kritiserar, internaliserad av normer, levnadsregler och påbud från den omgivning vi lever i och samhället i stort. Överjaget kan vara en inre sträng härskare. För egen del ser jag honom som en grym Guardia Civil som kontrollerar och kommenterar mina fel och brister vilket skapar självförakt och känslan av att inte duga. Framför allt dyker han upp när kroppen inte orkar och jag därmed inte kan prestera i arbetet, i träningen och i mitt liv i övrigt.
I den yogiska filosofin och psykologin används begreppsparen Sukha & Dukha, där den senare står för lidandet och otillfredsställelse medan Sukha är lätthet och förnöjsamhet. I vår tid och i mitt liv tar Dukha allt för stort utrymme. Detta i kombination med att ofta befinna mig i åtgärdsläge – på knappen – Ahamkar- tänkande, planerande och sökande efter lösningar på problem eller mentala tillstånd som skapar än mer lidande. Ett sätt att hantera den ständigt pågående tankefloran och åtgärdsläget är att skapa utrymme och rum för varaläge – av knappen. Att helt enkelt stanna upp i den upplevelse som är och observera och iaktta det som känns utan att åtgärda det. På ett sätt är det som att bara omfamna sig själv, betrakta och omfamna sin inre Guardia Civil. Yoga och meditation är ett sätt att stanna upp, vara i sin kropp. I yogasalen lämnar vi dåtiden bakom oss och framtiden får vänta, vi är bara i det tillstånd som är, sjunker ner i kroppen, släpper taget om knoppen – Ahamkar – tankarna, lyssnar på andningen, iakttar tankarna med ett helt neutralt sinne.
Överjaget, den inre väktaren, min Guarida Civil, vill att jag ska bli bättre och är aldrig nöjd med resultatet. Idag har jag stannat upp, påmints om det där med varaläget och dess läkande kraft som accepterar varandet och Dukha vilket öppnar upp till förnöjsamhet – Sukha. Rörelse och natur är helande och läkande, en långsam promenad runt kvarteren i vårvinterns yrvakna ljus. En stunds yoga och meditation och efter det en stunds skrivande och eftertanke kring att mina lungor är som de är. Astman kommer och går vilket gör att tempot i mitt liv behöver skruvas ned. Hitta den där dimmerknappen istället för av och på knappen. Skapa utrymme för mig utan måsten, pekpinnar och ihärdig och ofruktbar kamp mot den inre väktaren. Nu sitter han där inne någonstans, Guardia, liten och trött. Har tagit av sig sin uniform, vilar och jag får andrum.
