Idag gick solen upp tjugo över sju och den kommer gå ner kvart i fem, det är alltså ljust nio timmar och tjugo minuter. Det känns i hela mina väsen, jag liksom återvänder efter mellanperioden, mörkrets period då jag går in i mentalt ide. Jag tillhör de där människorna som drabbas av vinterdepression, ett lidande som jag börjat lära mig att hantera någorlunda sådär. Det går att lindra genom att dra ner på tempot, försöka vara vänligt sinnad mot sig, inte ställa för höga krav och kanske främst försöka att inte förvänta sig effektivitet och produktion. I år har jag iakttagit min älskade katt Mr Lennox och hans sätt att förhålla sig till mörkret, och det finns en stor igenkänning. Lennox sover sig igenom dagarna under den mörka perioden, han har endast ett par kortare vakna perioder som han huvudsakligen ägnar åt att sitta och titta, tvätta pälsen och att äta. Nu börjar han fara runt, han leker med allt som går att leka med och inte minst får han sådana där galenkattspratt och fullkomligt flyger runt i lägenheten.
Det samma händer mig när solen strålar in genom mina fönster, det spritter i hela mig. Hjärnan går på högvarv, idéerna sprutar och såväl lusten som orken till att göra det där som jag tänkt så länge att jag ska göra sätter fart på mig. Igår, när det nästan var våtvarmt i Stockholm, började jag dagen i en intention att bara fixa lite för att sedan ge mig ut i solen. Det där med lite och begränsningar är svårt och efter några timmar såg jag mig själv dammsuga, spackla en vägg, spika upp tavlor, gå ner i källaren med saker, rensa en garderob och detta näst intill samtidigt. Dessutom funderade jag på påbörjade texter och några jag tänkt skriva, inte en text utan flera olika texter for runt i tanken. När jag därefter tittade mig omkring nöjd med allt jag åstadkommit låg Mr Lennox lugnt efter sitt energispratt i en strimma sol och bara var. Istället för att fortsätta surfa på energivågen och tömma mig helt satte jag mig ner bredvid honom och lät mig stanna och söka efter en stilla förnöjsamhet. I ärlighetens namns ska jag väl erkänna att det tog en stund innan förnöjsamheten rullade in och med det lugnet. Resten av dagen fick en annan vändning än den som jag tänkt i mitt överenergiska tillstånd, vi tog det helt enkelt lugnt Mr Lennox och jag.
Vad har då den här texten med yoga och meditation att göra, kan en undra. Jo med utgångspunkt i yogisk filosofi om att skapa balans i tillvaron tränar jag på att inte bränna upp all energi på en gång. Att inte gå på alla impulser eller agera på alla tankar och idéer som min kreativa sida väcker. Det gör ju inget att uppslagen får ligga och marinera, några kanske inte var så briljanta som jag först tyckte. Det har också gjort att jag de facto får mer genomfört på lång sikt, en text i taget, ett projekt i taget, vila och reflektera däremellan. Njuta lite av att bara känna att ljuset och energin är här, att mörkret lämnat mig. Så efter att jag nu publicerat denna text ska jag sätta mig i fåtöljen med en bok och långsamt läsa ord för ord, mening för mening och verkligen se och ta in vad där står.
